Livet på en pinne

Då var julen avklarad och som vanligt infinner sig ett visst lugn, för det bästa med julen är trots allt dagarna efteråt. Från första advent till det att maten är uppäten på julafton så kan en viss stress infinna sig, men direkt efteråt har helt plötsligt en månadslång stress försvunnit. Det stora lugnet som infinner sig efteråt kan också bero på det välkända paltkomat som kommer på julaftonskvällen och ofta varar en dag eller två. Julmaten består inte av något speciellt egentligen men ändå trycker vi oss så mycket mat på julafton att vi nästan spricker, det är tradition!

Men nu när alla rester dessutom är uppätna är det bara nyårsafton vi väntar på, det nya året skall firas och det sker oftast med mycket mat, alkohol och raketer. Med lite vilja kan man se vissa likheter mellan julafton och nyårsafton:

Julafton går till på följande vis (i vilken ordning de tre olika sakerna utförs varierar):

Vi börjar med att trycka i oss stora mängder mat, paltkoma infinner sig innan vi sätter oss ner i soffan och tittar på den ständigt återkommande reprisen av Kalle Anka. Höjdpunkten är när julklapparna, som vi under lång tid har funderat över och skruvat upp våra förväntningar om, ska öppnas. Vi river våldsamt sönder det fina paketet, tittar vad vi fått, vi blir glada för vad vi fått men ett slags anti-klimax infinner sig, plötsligt är det över och vi har inget att längta efter längre.

Nyårsafton går till på följande vis (i vilken ordning de tre olika sakerna utförs varierar):

Även här är mat och dryck en viktig ingrediens men nu har vi julaftonen i färskt minne och äter därför aningen mindre, detta kompenserar vi dock med alkohol som gör att vårt tillstånd kan liknas med paltkoma (i vissa fall kan det motsatta ske: personer som dansar på borden, skrik och “jag älschkar dej”). Vi tittar på den ständigt återkommande reprisen av grevinnan och betjänten. Höjdpunkten här är raketerna som skall skickas upp, förväntningarna är höga, efter en kort luftfärd hörs en hög knall, fina färger målas upp på himlen och sen är det över.

Vi är många som har varit oroliga över vänner, familj eller bekanta som befunnit sig i sydostasien de senaste dagarna. Jag hör dock till de lyckliga som fick ett positivt besked, Roger och Johanna som när vågen slog in befann sig på Phi Phi, klarade sig utan en skråma. Men det finns många som inte har haft lika tur som jag, i skrivande stund är det 87000 människor som uppges ha fått sätta livet till men den siffran kommer med stor sannolikhet att stiga.

Till skillnad från tidigare nämda personer som klarade sig på grund av att de försov sig följer Murphy mig vart jag än går. Igår skulle vi nämligen isolera grunden, vi körde ett stort lass hö och efter någon timmes jobb hade vi lagt ut det på välvalda ställen i och utanför grunden. Cirka fyra timmar senare blåser det så hårt att det känns som att huset ska skaka sönder, vad tror du hände med höet vi nyss lagt ut? d’oh!

Det är julafton imorgon enligt almanackan men någon julstämning känner i alla fall inte jag. Ett väldigt tunt lager snö finns men det består mest av is efter gårdagens lilla oväder och jag har inte ens tänt julstjärnan på mitt kontor märkte jag just.

Med jul kommer ledighet och om inget går åt skogen så bör jag åtminstone vara ledig några dagar nästa vecka. Idag jobbar jag fram till lunch, fast det beror lite på när Cissi kommer och hämtar mig, hon är nämligen i skrivande stund på väg upp från Ö-vik där hon har hämtat vår nya katt Arja. Som jag skrev förut så var det också tal om en foderkatt, Zodiac, och igår hämtade vi den 8-kilos klumpen som är i storleksordning: liten hund. Men om han kommer att bo kvar hos oss är inte bestämt, vi har honom på prov och blir inte Lapina (eller Pillan) lite vänligare inställd mot honom så får han flytta hem igen.

Förutom Kalle Anka, rekord för julhandeln och ledighet följer även dödsfall i trafiken med jul och under gårdagens lilla oväder (pluspoäng för användandet av ordet “ohalkiga”) så skördade västerbottenstrafiken sitt, vad jag vet, första jag-ska-hem-till-släkten-över-jul-dödsoffer för i år. En herre hemmahörande i Södertälje dog efter en närkontakt med ett träd. Visst är det tragiskt men är det bara jag som får känslan av att något inte står rätt till? På en 70-sträcka som inte var extremt hal tappade han kontrollen och körde in i ett träd 20 meter från vägen. Vi får hoppas att fler inte kör ihjäl sig till jul, roligare julklapp kan nog de anhöriga tänka sig.

En liten uppdatering om vårt hus, förut skrev jag att vi skulle flytta in fem veckor efter den 1:a Februari men tydligen är det inte så, slutbesiktningen av vårt hus kommer att ske den 28:e Februari och direkt efter den kan vi flytta in. Hur det går med grunden just nu vet jag inte eftersom det är så mörkt när jag kommer hem från jobbet men trekammarbrunnen är nergrävd och fler träd har fått sätta livet till.

Eftersom jag tillhör den krympande skaran människor som inte har möjlighet till en ordentlig uppkoppling hemma tar även min blogg lite semester efter jul. Och.. God, jävla, jul.

Det är sant, jag är i riskzonen och jag är inte ensam. Vi är flera som just nu befinner oss här, redan vid första handslaget kände vi gemenskap - vi har så mycket gemensamt. Egentligen är det inte så mycket som skiljer här från där, vi spelar spel med varandra, tittar på tv, bråkar om vem som borde åka ur Riket, dricker kaffe och äter hembakta bullar. Men vi gör det tillsammans, i riskzonen.

Vad är det då för riskzon vi befinner oss i undrar du säkert, jo det är såhär: jag befinner mig i riskzonen för att vara deprimerad, jag är “sannolikt deprimerad och behöver söka läkarhjälp”. Så fort jag ser ett webtest så kan jag helt enkelt inte motså att göra det, det är på gränsen till sjukligt faktiskt för jag måste göra de tester jag ser. Men nu behöver du inte genast skriva en kommentar med telefonnummer till din personliga hjärnskrynklare för det är nämligen så att nästan alla webtest jag gör slutar positivt (eller vad man nu ska kalla det), om jag så gjorde ett webtest om jag är gravid så skulle det inte förvåna mig om det visade sig att jag är gravid. Dessa tester innehåller ju en hel del vaga frågor som ofta kan stämma in på de flesta och frågan är om det inte gör mer ont än gott för de som testar sig själva.

Julstämningen känns verkligen långt borta nu, förra veckan så regnade all snö bort så nu, den 20:e December, har vi inte en millimeter snö på marken. När snön försvann så trappade polisen upp sökandet efter Annica Granath igen och denna gång fick det resultat, hennes döda kropp påträffades i Sillviken i söndags och bekräftade det de flesta trodde - att hon var död. Men det måste ändå innebära en viss lättnad för hennes familj för trots att hon är död fick de i alla fall begrava henne istället för att alltid undra om hon lever eller inte.

Första gången det hände skrev jag inget, det var för tunt och risken fanns (och finns fortfarande) att om jag skrev om det så kanske det aldrig skulle hända mer men det hände, igen! Det är helt otroligt, min blogg har räddat mig två gånger under den här hösten. Först skrev jag om min oförmåga att byta till vinterdäck innan snön kom och vad hände? Jo, jag bytte till vinterdäck före snön kom. Sen skrev jag om hur jag alltid var ute i sista sekund när julklapparna ska handlas och vad hände? Jo, alla julklappar blev köpta långt (i mina mått mätt) före jul! Om jag nu skriver att det aldrig kommer att bli fred på jorden, kommer det då att bli just det?

Herr grundgrävare närmar sig målet, snart är vår grund färdig och i torsdags fick vi faktiskt ett datum för när huset ska levereras, den första Februari kommer vårt hus och det betyder i sin tur att vi kommer att flytta in i det fem veckor senare, andra veckan i Mars alltså. När vi skrev under för lite mer än ett år sedan kändes väntetiden fruktansvärt lång men såhär i efterhand så är jag rätt tacksam över tiden det tagit, det har varit stressigt så det räcker.

Helgen är nära, det handlar om minuter innan jag får åka hem och lägga mig ner, sucka djupt och somna.

Veckan har varit tung, en del jobb men framförallt är det hus-projektet som har krävt mycket av min tid den här veckan. Planerna på att åka ner till Ö-vik och se Rallypack har dock skrotats, de få andra saker jag måste göra i helgen får helt enkelt räcka, mer ork har jag inte just nu.

I veckan beslutades det att Swedish Match inte får börja sälja snus till andra eu-länder, av hälsoskäl heter det. Jag har egentligen inget att invända mot det, jag är inte så dum att jag tror att det är nyttigt att snusa men om nu EU ska agera moralkärring så förstår jag inte varför det är okej att sälja ciggaretter? Det är som vi alla vet väldigt farligt med rökning både för den som röker och för den som står bredvid personen som röker, snus är däremot mindre farligt och skadar inte andra personer. Jag ser ingen logik i resonemanget, snälla upplys mig.

För er föräldrar med barn i tonåren, speciellt ni som har knarkande barn i tonåren, så kan jag tipsa om Polisens korta jargong-howto (längst ner på sidan), det känns bra att veta att mina skattepengar går till vettiga saker.

Det är väldigt sällan saker går som man tänkt sig. Till exempel så kom han som ska bygga vår grund i måndags (eller han kom i söndags, lämnade sin grävmaskin och körde på en björk) och stötte direkt på problem. Den fruktade tjälen hade satt sig långt ner i backen, trots löften om att det inte skulle vara något problem i December så blev det med andra ord problem. Men igår kom lösningen, en extra grävmaskin med någon slags borr-liknande pryl anslöt sig till matchen och tjälen utsågs till förlorare.

Det blev en kort blogg idag.

Det var inte direkt inplanerat, jag bara bytte kanal och där var det. När den första bildrutan nådde mina ögon var jag skeptisk, mina händer började direkt att söka efter en annan knapp att testa på fjärrkontrollen men innan ett byte hann bli aktuellt så nådde kommentatorernas analyser mina öron. Mitt intresse var fångat, jag njöt inte av att se det, det är trots allt inte riktigt min grej men det var helt klart underhållande. En grupp människor som gör sin grej och en annan grupp människor som kommenterar det hela, det har jag sett förut men det här var extraordinärt. En grupp människor (i det här fallet mestadels feta, vithåriga gubbar) tuggar i sig middag och för stela samtal om vädret med varandra och sen sitter kommentatorer och kommenterar det hela. Har tv nått någon slags bottenivå nu? “Nu smakar <namn på fet gubbe> på efterätten, det är <namn på exklusiv rätt> serverat på <exklusivt porslin>” Kom igen! Vem ser på sånt här?

Vi har alla varit med om något liknande, en middag med diverse löst folk som man med lite vilja kan hitta i sitt släktträd eller första middagen med sin nya partners föräldrar. Det är stelt och fruktansvärt tråkigt. Mellan tuggorna sluter man pakter med diverse gudar, “Om du fixar en jordbävning här nu så ska jag skänka femtusen till rädda barnen” och man bara väntar på att det ska ta slut. Men vi människor är konstiga djur, vi tycker tydligen att det är intressant att se på nobelmiddagen, vi vill veta vilket vin som dricks, vilka bär som använts och vem som gjort porslinet men framförallt - vem som pratar med vem medan de äter det.

För att övertyga dig om att vi människor är ett konstigt djur är det här ett bra exempel, tydligen så “rasar svenska folket” mot SVT:s luciatåg imorse. SVT gjorde nämligen det fatala misstaget att göra något annorlunda, lucian var varken vitklädd eller bar ljus i håret och det värsta av allt - de sjöng inte rätt låt! “En skandal” kallar en del det för. Som jag ser det står vi just nu vid ett vägsjäl, så här långt men inte längre.

Det finns två möjliga lösningar på detta gigantiska problem:

1:
Vi kan skriva en ny lag som innebär att från datumet då lagen skrivs får inget, och då menar jag inget, ändras. Tomten skall ha skägg, nerstucken fallossymbol i marken på midsommar och telefonkö när man ringer Telia. Förändringar är av ondo, rätta er i ledet!

2.
Den här lösningen är min personliga favorit, den känns lättast att sjösätta och kan dessutom få lite mer pengar i rullning. En ny myndighet skapas, hobby-myndigheten. Dit kan man ringa (eller maila, det är trots allt år 2004) och få en hobby tilldelad. Till exempel frimärkssamling eller varför inte kott-plockning? Om alla har något att göra med sitt liv behöver vi inte oroa oss om sådana saker som att årets lucia inte var klädd i vitt, etc.

Julen närmar sig med stormsteg, idag är det den tioende och jag har fortfarande inte köpt en enda julklapp. Men det är inget ovanligt, att köpa julklappar i absolut sista sekund är mitt straff för att jag är så duktig på att skjuta upp saker. Dagen före dopparedagen trängs jag bland hundratals andra bilister om en parkering innan jag trängs med ännu fler på stan, vi har alla samma mål: den perfekta julklappen. Ju mer klockan blir destå mer intensiv blir den där gud-va-stressad-jag-är-känslan, och tillslut så nöjer jag mig med något, en halvbra julklapp som duger att ge bort och jag får äntligen skynda mig tillbaka till bilen. I samma sekund som man rullar ut från parkeringen sprider sig en euforisk känsla i kroppen men innan man tagit sig hem så förbyts den euforiska känslan med ångest över hur dålig julklappen man nyss köpte var.

Men i år ska det bli ändring på det. Jag lovar. Imorgon är det nämligen tänkt att julklappar ska inhandlas. Morgondagens höjdpunkt kommer med stor sannolikhet att nås på barnens hus, söka efter en julklapp till Jonathan i ett hus fyllt av leksaker, det kan helt enkelt inte bli tråkigt.

Veckan som gått kan sammanfattas i två ord: jobb och jobb. I vanliga fall brukar det lugna ner sig så här före ledighet men julefriden har hittils inte infunnit sig (enligt elaka rykten befinner sig julefriden just nu på semester). Det kulminerade igår, “Sätt upp det här innan Tisdag, det går inte att göra på kvällstid men du får inte göra det på dagen”. Som tur var löste det sig hela efter ett antal missförstånd, nu får jag göra det på en kväll. Det är helt otroligt att jag faktiskt blev lycklig av att få jobba på måndagkväll.

Den föredetta Pantera-gittaristen Darrell “Dimebag” Abbott blev i veckan skjuten till döds i vad man skulle kunna kalla en massaker på en konsert i Columbus, Ohio. Den skyldige sprang helt enkelt upp på scen och började skjuta vilt omkring sig innan han själv blev skjuten till döds av en polis, några dog, några blev skadade och det är väl knappast första eller sista gången det händer. Jag förstår inte hur de tänker ‘over there’ när de försvarar sina kära vapenlagar. Vapen dödar inte människor, utan människor gör det heter det och visst är det väl sant, vapnet avfyrar inte sig själv utan behöver hjälp på den punkten men antalet liknande massakrar skulle onekligen sjunka drastiskt om lagen ändrades. Det är Amerikanare i ett nötskal, de köper vapen för att de vill försvara sig mot de andra, men hade behovet att “försvara sig” varit lika stort om de inte hade haft vapenlagar som för tankarna tillbaka till vilda västern?

Sist berättade jag om Arja, sedan dess har ytterligare en katt planer på att flytta till det Lillåbroniska-imperiet. Även denna är en Maine Coon men Zodiac, som han heter, är fem år gammal och väger tydligen åtta kilo. Eftersom vi skall vara fodervärd åt denna katt så kommer vi inte att äga honom, utan bara utfodra denna åtta kilos-katt, behöver jag löneförhöjning tro?

Som brukligt är när jag har sovmorgon (när Cissi är ledig/jobbar kväll/kör själv och jag kan åka till jobbet 07:40) så satt jag klistrad framför barnprogrammen imorse. “Lilla Bunny” på tv4 är en självklar favorit, mestadels för att herr Bunny verkar gå på rätt starka droger, nästan lika starka som han/hon som skrivit serien måste gå på. Det handlar om en kanin, som tydligen måste vara stum eftersom han aldrig(?) pratar, mer än så går egentligen inte att säga för någon direkt handling finns inte men det spelar ingen roll, herr Bunny är grym helt enkelt. Men visst skulle lite handling göra det hela ännu bättre, som till exempel “Bananer i pyjamas” som är ett minst lika skruvat program men trots det har det någon slags poäng. Handlingen är väl sällan speciellt avancerad, de kanske ska spendera en dag på stranden och allt blir fel men det finns i alla fall en handling. Budskapet som levereras är vackert, det är okej att vara udda, är du en banan - bär pyjamas och du blir kung, javisst. Om det skulle vara så att någon som läser det här har någon pålitlig källa (kanske en langare eller en vårdare) hos skaparna till dessa program skulle jag vara tacksam för information om dem, deras drogvanor och framförallt, varför just pyjamas? Varför inte “Bananer i snickarbyxor” eller “Bananer i sjömanskostym”?

Jag kom av mig lite, det jag tänkte skriva var att mitt i det spännande avsnittet av Lilla Bunny ringde det en herre, fem minuter senare var jag uppflugen ur sängen och stod i givakt vid vägen. En lastbil kom lastad med en grund till vårt hus, själva GRUNDjobbet tar snart fart nu när det mest GRUNDläggande har kommit, på GRUND av grunden blev jag dock sen till jobbet men det är trots allt inte mitt fel, själva GRUNDtanken var att grunden skulle levereras imorgon. Möjligheterna för kvicka ordvitsar är outGRUNDligt många.

Diskussionen om {tv,dator}-spelande har åter blossat upp, nu är det en ny undersökning utförd av organisationen “Fair play” som skapar rubriker i alla våra tidningar. Visst förstår jag diskussionen och kan utan problem ta till mig av slutsatserna, det är inte bra att spela för mycket. Problemet är bara att när en “hobby” tar upp mer än trettiofem timmar om veckan är det oavsett vad det handlar om ingen hobby och förmodligen inte speciellt bra för psyket. Jag ser ingen skillnad på att pilla med sin frimärkssamling trettiofem timmar om veckan än att spela spel trettiofem timmar om veckan. Jag är kanske inte den rätta personen att argumentera om detta då jag själv säkert satt mer än fem timmar om dagen framför datorn när jag var lika gammal som de i målgruppen för denna undersökning, jag växte i stort sett upp med datorer och mig har det ju gått bra för - jag har inte gått ut skolan och istället för att göra något åt alla problem som finns i världen så gnäller jag på de personer som inte gör det, vilket med andra ord även innefattar mig själv.

På tal om I-Landsproblem så strulade Telia till det i helgen, miljoner kunder fick överleva flera timmar utan mobiltelefon. Många blev upprörda, nu när vi har vant oss vid lyxen att kunna prata i telefon med vem vi vill, vars vi än är (nåja, inte om du bor i inlandet det vill säga) så är det svårt att leva utan det. Säkerligen var det många viktiga samtal som aldrig gick fram på grund av det men är jag helt ute och cyklar om jag säger att större delen av samtalen som aldrig kom fram var mindre viktiga (”Ska jag köpa köttbullar, eller?” - “Jag vill *hick* ha en tashi till *hick*, få sche nu, bengan! varsch är jag?”)? Men att inte gå ut med information till kunderna är dumt och de får de betala nu genom kritiska artiklar i tidningarna och arga kunder.

Skivindustrin är som alla vet inte speciellt lyckliga över p2p-trenden, de stämmer tonåringar på miljonbelopp och skyller alla röda siffror på piratkopiering. Musikerna de företräder verkar dock ha en lite annorlunda syn på saken. Det jag inte förstår är hur artister som Britney och gänget har råd att köpa “bling-bling” för miljonbelopp, ha femton hus, åka i feta bilar med 22″-fälgar och spendera enorma summor pengar på diverse nödvändiga och framförallt onödvändiga saker medan skivindustrin går så dåligt, för är det inte så att skivbolaget tar en ganska så stor del av kakan? Om nu skivindustrin vill få ner antalet piratkopieringar så måste de framförallt sänka priset på skivorna, det är på tok för dyrt att köpa en skiva. Att lyssna på sina kunder kan vara ett annat bra tips, intresset är minst sagt stort för att köpa musik via tjänster som iTunes.

Vår katt Lapina (det råder delade meningar om det. Andra säger, helt felaktigt, att hon heter Pillan) skall få en polare. Den här gången handlar det inte om en Ragdoll utan nu är det en Maine Coon som har bokats av min bättre hälvt. Arja (2, 3, 4) som hon heter, kommer att flytta hem till oss runt nyår.

Ett antal dagar hann passera, Tisdag, Onsdag och Torsdag kom och gick utan nya inlägg på min blogg. Men det är inte mitt fel! Precis, inte mitt fel. Det är deras fel, inte rösterna som säger åt mig vad jag ska göra utan de personer som jag spenderar mer tid med än min flickvän, de som betalar mig för mina tjänster och närvaro. Det handlar om mitt jobb som du förstår, som har varit ovanligt stressigt och jobbigt den här veckan. Nu väntar jag bara på prylar för att kunna göra klart det som måste bli klart och efter det så kan jag se fram emot lite lugn och ro.

På tal om mitt jobb så verkar det som om jag kommer att missa Rallypack-konserten i Ö-vik, jag fick nämligen en fråga som löd: “Vill du följa med till ?”. Det är en fråga man verkligen vill och kan tacka nej till om man istället har möjlighet att se Rallypack live men livet är inte svart eller vitt. Livet är mer som en ångest-laddad gråfärg blandad med en brunfärg som skriker misär, när jag får en fråga som den ovan så vet jag nämligen två saker:

1. Att jag ens blir tillfrågad beror enbart på att de som bestämt att jag SKA göra det får dåligt samvete över att de inte frågat mig först.
2. Det finns två godtagbara svar, “Ja” eller “Javisst”.

Förutom drift av servrar och sådant så agerar jag även support för våra användare, detta är det svåraste med mitt jobb. Inte därför att deras frågor är svåra utan det svåra är att behålla lugnet när man får frågor som man själv tycker är helt idiotiska och är man inte lite pedagogiskt lagd så är det rent ut sagt hopplöst att hjälpa människor med datorer. Ett slags inre lugn behövs, man måste bita ihop och tvinga sig själv att inte skrika rakt ut och slänga på luren ibland. Anledningen till att jag babblar om det här är att Cissi igår skulle hjälpa en person per telefon, jag var i rummet bredvid och hörde hur hennes röst gick ifrån snäll och hjälpsam till det där tonläget man aldrig får använda när man jobbar, jag försökte verkligen att kväva mitt skratt men det var kört när hon började skrika “MEN TRYCK PÅ CONTROL OCH N” - “MEN!” KÅÅÅÅNTRÅLL! OCH N!” - “MEN C.. T.. R.. L OCH N, BOKSTAVEN N!” Om jag fick välja mellan att fortsätta vara snäll och lugn när jag hjälper användare eller få skrika hur mycket jag ville åt dem för ett visst löneavdrag skulle valet vara lätt. Lättare än att välja mellan HIV och att vinna en miljon på lotto faktiskt, utan tvekan skulle det vara värt en tusenlapp eller två i månaden för att få utlopp för lite aggressivitet.

Hur lång tid kommer det att ta innan det kommer att finnas specialla psyksjukhus för sådana som oss som jobbar med support? Lugna på utsidan men bubblande av instängd ilska på insidan, som grupp måste vi vara perfekta kandidater för att bli springa-runt-på-stan-och-banka-ner-människor-med-järnrör-personer.

Diskussionen Hund VS. Inte Hund har ännu en gång kommit upp, jag hyser ingen större förhoppning om att jag snart har en fyrbent följeslagare men visst hoppas jag att vi på något sätt skulle kunna ordna det så vi kan ha hund. Kanske är det bara vi som är fega och inte vågar skaffa hund, för vi vill båda två och det enda som stoppar oss är bara det där med hundvakt på dagarna. En del dagar skulle jag kunna ha den här på mitt kontor men det känns farligt att lita på det till hundra procent, sen har vi grannar som kanske skulle kunna agera hundvakt ibland. Det låter väl bra? Javisst men “tänk om..?”