Livet på en pinne

Snart är det färdigt och då kommer ni att slippa allt prat om det där huset, men vi är inte riktigt där än så tyvärr:

Gårdagen var en minst sagt händelserik dag, jag hade tagit ledigt från jobbet för att kunna skotta ur snön och höet ur grunden, hacka is från tidigare nämnd betong-pryl och skotta resten av gården. Det var nämligen så att Älvsbyhus skulle leverera några ‘delar’ på Fredag, idag.

Ni som känner mig vet hur bra mina mobiltelefoner brukar fungera (men för er som inte gör det kan bara kortfattat berätta att alla mobiltelefoner som säljs till mig är trasiga, produktionsfel) och igår gjorde den en ny grej, den tyckte nämligen att det vore trevligt om den stängde av ljudet och när jag plockade fram telefonen för att se vad klockan var hade jag elva missade samtal. Som väntat var det mitt jobb som stod för majoriteten av dessa samtal, under tiden jag jobbat här har jag nog hittils inte lyckats med att ha en enda ledig dag (förutom helgdagar). Men de andra samtalen var från Älvsbyhus som meddelade att fyra (av sex) husdelar var på väg ner från Älvsbyn.

Efter en snabb tur in till jobbet så började delarna att lastas av på grunden, det kändes smått surrealistiskt när den första delen lyftes ner på grunden och vi styrde in den på grunden: “Jag styr mitt kök och tvättstuga på två skenor” är ingen mening man får tillfälle att använda speciellt många gånger under en livstid.

Summering:
1. Det tog fem och en halv timmar att skotta.
2. Två stycken wirerar, en bult och en splint gick sönder på traktorn.
3. Jobbet ringde sammanlagt elva gånger.

Men nu står det fyra delar där. Det ser inte speciellt kul ut, det ser mest ut som fyra baracker med pressening på, men vetskapen om att det är vårt hus som står där är stort. Cissi ser inte riktigt på det som jag dock, hört medan första delan lastades av:

Jag: Hur känns det?
Cissi: Det är kallt

Då var det Måndag igen och även om jag hatar måndagar så är denna Måndag rätt speciell, idag är det nämligen bara en vecka kvar tills vårt hus kommer. Även om det kommer nästa vecka så är det ganska länge kvar tills vi får packa ihop våra prylar och flytta in, den 28:e Februari är den stora dagen, men det känns väldigt nära ändå. Vi har ju väntat över ett år på huset nu och på grund av att det har gått så lång tid så har det hela tiden känts långt borta, nästan som om det inte var på riktigt, men nu plötsligt så är det bara en vecka kvar tills huset lastas av på grunden.

Hela (förhoppningsvis) nästa vecka så klär jag av mig “it-ansvarig/datanörd/tekniker/eller-vafan-jag-egentligen-jobbar-med”-kostymen och tar på mig rollen som byggherre (minus bygghjälmen) och på något konstigt sätt känns det ungefär som det brukar göra precis innan man går på semester (”bara <antal> dagar kvar nu, woho!”) men någon semester lär det väl knappast bli.

Det går egentligen inte längre att förneka det, jag börjar bli “vuxen”, jag har flera olika bevis på detta, till exempel så håller jag som sagt på att bygga hus, bekanta skaffar barn/gifter sig/köper hus, jag ångrar att jag köpte en sedan istället för kombi. Och livet som “vuxen” är faktiskt väldigt överskattat, jag kommer ihåg en incident (eller vad man ska kalla det) när jag var yngre, jag var runt sexton om jag inte minns fel och jag och tre kompisar gnällde högt om hur jobbigt det var att vara under arton. Att hela tiden behöva jaga folk att köpa ut folköl/cigg åt en, att man inte kom in på krogar och så vidare men den tredje kompisen kommer då dragande med klichén “den här tiden, just nu, kommer vi att sakna när vi är äldre”, vi tyckte förstås att det bara var skitsnack och att personen i fråga borde hålla käften men nu när jag tänker tillbaka på det så kan jag inte annat än hålla med.

Det är väl det slutgiltiga beviset på att vi människor aldrig någonsin kommer att vara nöjda med vår tillvaro. Gräset är alltid grönare på andra sidan, det var bättre förr och allt i den stilen är ju bara skitsnack, vi får skylla oss själva för att vi inte kan ta vara på det vi har just nu för om något år kommer vi att sakna det.

Så istället för att vara så negativ, sluta tänka på att det var bättre förr. För det kommer att bli betydligt sämre om några år.

Herr Bush är officiellt insvuren igen. Den är lätt att tro att herr president lider av schizofreni när han hela tiden kommer med delade budskap, det är skillnad på USA och de-andra-länderna. Är man USA’s president kan man komma undan med i stort sett vad som helst, hålla fångar och tortera dem utan rättegång, javisst. Låta sina soldater gå loss på andra länders soldater för att tvinga på berört land sin syn på demokrati, javisst (speciellt om berört land har mycket olja). Frågan är bara vad som kommer att hända de kommande fyra åren, fred eller mer krig? Efter all kritik presidenten fått för kriget i Irak kanske amerikanarna är mer svårflörtade när presidenten blir sugen på lite mer blodbad, men genom att säga rätt saker ska det nog inte bli ett problem - just då.

Ibland undrar jag verkligen om jag själv är hundraprocentigt frisk, när jag kommer ihåg mina drömmar på morgonen så är det aldrig någon “jag vann på lotteri och köpte en båt”-dröm utan skruvade, förvirrade drömmar. Från inatt kommer jag ihåg två drömmar.

1. Jag var ute och gick, jag ramlade - och dog. Det störde jag mig inte nämnvärt på (jag var medveten om att jag var död och kunde se mig själv utifrån) men att jag hade hållit i min nyckelknippa när jag dog irriterade mig något fruktansvärt.

2. Skellefteå kraft kom förbi vår tomt för att lämna av tomrör, men istället för rör lämnade de en kanin.

Det är en speciell dag idag, om tio år kommer jag att minnas den 19:e Januari som Cissi’s 22:a födelsedag (grattis!), dagen då det var en vecka och en dag kvar tills vi måste skotta tomten och grunden, för om en vecka och två dagar kommer de första husdelarna. Och slutligen: dagen då den stora konspirationen mot mig avtäcktes.

När sanningen tillslut kom fram, idag klockan 13:15, så kan jag med lätthet se förklaringar till de många oförklarliga händelser som hänt mig och runt omkring mig. Efter lite googlande och en trovärdig källa (som vill vara anonym) så har följande kommit fram:

Har du sett filmen “The Truman-show”? “The Emil-show” går ut på ungefär samma sak, fast på mycket större skala (”The Truman-show” var en ledtråd riktad till mig men jag var inte tillräckligt paranoid för att förstå det då). Det är nämligen så att mitt liv visas som en dokusåpa på en avlägsen planet som heter “Bwomp”. Bwomp är ungefär tre gånger så stor som jorden och befolkas av Bwomp-folket som är ett fredligt folkslag, de ser ut ungefär som vi, de talar ungefär som vi men det finns en sak som gör att vi inte ens kan jämföras på samma skala. Bwomp-folket är nämligen totalt befriade från otur, om de till exempel blir törstiga och går till köket för att hämta ett glas mjölk så finns det alltid mjölk i kylskåpet, om det är halt ute och de är millisekunder från att halka så får de mirakulöst tillbaka balansen just före fallet är ett faktum. Det kan låta osannolikt men detta folkslag har så mycket tur att sätta på sig en socka ut och in aldrig skulle kunna ske utan att det var meningen. När man tänker på det är det lätt att förstå att de behöver någon slags underhållning som inte hela tiden befläckas av deras tur.

Det tog dem miljontals år att avla fram oss människor, Kung Bårtrám. B. Ahrf var den som beordrade sina undersåtar att leta fram en lämplig planet att avla fram otursbenägna människor på med hjälp av deras eget, hårt modifierade, dna. Detta sammanföll med uppfinnandet av gå-fort-som-fan-raketen som av en ren slump hade uppfunnits av en bonde som försökte komma på ett sätt att få sin traktor att gå snabbare, så med ett skinande nytt rymdskepp med tidigare nämd raket tejpad under flygkroppen tog de kurs mot jorden (som de vid tillfället inte visste vars den låg, men eftersom de alltid hade tur chansade de och hittade jorden på första försöket).

När jag föddes slog deras oturs-mätare i taket, deras vildaste drömmar slog äntligen in, beslutet att ha mig som stjärna i deras oturs-såpa fattades direkt. Utvalda jordbor informerades om hur det hela låg till och utlovades guld och gröna skogar mot att de hjälpte till, och de som inte ställde upp fördes bort till Bwomps svar på Sibirien illa kvickt. En av de utvalda är min bank-kontakt, Bwomp:arna vrider sig i skratt varje gång jag ringer och får svaret “Nej, hon är på lunch” eller Bwomp:arnas favorit “Hon sitter i möte, med en kund”. Men nu vet jag hur det ligger till, det är bara för att jävlas med mig och därför har jag bestämt mig för att aldrig mer bli irriterad över hennes ständiga frånvaro.

Eftersom du som läser det här är en ofrivillig statist i mitt liv känner jag att jag måste informera dig om några av Bwomp:arnas mest skadliga skämt, här följer deras topp 3-lista:

1. Telias kundjänst
Trots att de har sett mig slita mitt hår i telefonköer och ändlösa omkopplingar är det fortfarande det som får Bwomp:arna att gå igång mest.

2. Windows
Idén var simpel, men genial. Bwomp:arna agerade snabbt när de såg mitt stigande intresse för datorer och skickade helloworld.c till Bill Gates och bad om ett operativsystem baserat på inkluderad kåd.

3. Lena Ph (bubblare)
Av alla skämt är detta det som varit svårast att genomföra, min musiksmak har analyserats in i minsta detalj för att ta fram ett antal hits specialdesignade för att mina nackhår att ställa sig. Förbluffande nog hade de inget att göra med varken rockbjörnen hon vann eller segern i melodifestivalen.

Som vanligt när det går att gnälla på någon så gör man det, det är så det fungerar i Sverige.

Jag tänker förstås på den där flodvågen som har krävt ett antal dödsoffer, något i stil med 150 tusen människor. Eftersom Thailand är ett populärt turistmål för oss sillätande svenskar så blir det en väldigt stor nyhet men av någon anledning fokuseras rapporteringen från Thailand där relativt få människor har fått sätta livet till om man jämför med Indonesien men det är ju tyvärr så det fungerar, det är bara intressant om det berör oss. Enorma summa pengar har samlats in till förmån för offren i sydostasien men säg mig, hade det blivit lika stora summor om det inte vore för att vi blev så hårt drabbade? Knappast.

Nu virrade jag dock bort mig, det jag ville komma till var allt det jävla gnället som följer. Av någon anledning måste vi styra vår ilska mot någon och i detta fallet blev det UD, “Varför reagerade ni inte tillräckligt snabbt?” o.s.v. Jag säger inte att de har skött sig felfritt men är det verkligen det här vi ska lägga vår energi på? Det är ju trots allt väldigt svårt att ha en beredskap för en sådan här händelse och det tycker jag inte vi ska ha heller, det är lite av att slänga pengar i sjön eftersom det är så sällan något sånt här händer. Men det är trots allt Kungen som visar vart skåpet skall stå, stackars kungen som inte blev informerad, personligen, av någon från UD samma dag som katastrofen inträffade. Det blir pluspoäng till UD för det, Kungen kunde faktiskt följa rapporteringen på tv som alla vi andra gjorde. Att det står i grundlagen att herr kung ska bli informerad personligen om katastrofer är det fånigaste jag har hört, anpassa våra lagar till år 2005, tack.

Det verkar som om vi snart kommer att få en ny kategori tv-program som kan tangera dokusåporna: Ett interaktivt The Sims-tv-program. Kan det bli sämre än så? Kan bara tänka mig några program som skulle kunna slå det: “Trädgård, LIVE”, “B-kändisar från dokusåpor talar ut” eller “Loket bygger modellplan, LIVE”

Då var ordningen återställd, slut på ledighet och frosseri. Visst är det tråkigt att återgå till åtta-till-fem-plågan men på något sätt är det ändå skönt att komma tillbaka till ‘verkligheten’, vilket säger mycket om världen vi lever i:

Födas - bli ompysslad.
Gå i skolan - lär dig det här annars kommer du aldrig att bli framgångsrik.
Jobba - slit förtio timmar i veckan för att någon annan ska bli rik.
Pension - lev dina sista år på knappa resurser, bli bortglömd på ett äldreboende och ångra att du inte hann med allt du ville hinna med.
Dö - har du varit snäll hamnar du i himlen.

På tal om jobb så kan jag nu meddela att jag strävar efter att göra karriär, i alla fall om man ska tro en undersökning gjord av tidningen Evening Standard. Det är faktiskt lite kul att de lyckades med konststycket att ha fel på varenda punkt.