Livet på en pinne

Nästan allt jag äger och har är snusfläckigt, överallt kan man hitta spår efter mina snusvanor. Ta till exempel mitt tangentbord som för en utomstående förmodligen skulle anses väldigt äckligt men som för mig är helt naturligt. Inte har jag tid att gå och tvätta händerna varje gång jag tagit en snus inte. Behöver jag säga att min flickvän blir tokig på mig?

Det finns dock två saker som jag är nogrann med. Sätter jag mig i bilen så kollar jag att jag inte har snus på fingrarna och när jag plockar upp en bok så är jag extra försiktig, mer försiktig än vad jag är när jag sätter mig i bilen faktiskt. Egentligen bryr jag mig inte om böckerna blir lite skabbiga efter att man läst dem men jag gör ändå mitt bästa för att inte till exempel vika sönder dem, jag förstår mig inte på folk som gör “hundöron” istället för att använda bokmärke. Det är en dödssynd i min kyrka.

Som jag berättade igår så var det dags för batteribyte i UPS:en igår, elektrikern som skulle utföra detta jobb fick låna manualen till UPS:en medan han skulle byta batterierna. Imorse när jag kom till jobbet låg manualen på mitt skrivbord. Jag bör kanske tillägga att jag har öppnat denna manual en eller två gånger förut så den var med andra ord helt utan “skador”. Så här såg den ut efter två timmar med elektrikern:

Hur i hela friden? Och ja, pappret som sticker ut är en utriven sida. På bilden syns tyvärr inte alla vackra fläckar.

Speciellt i skolan fick man höra en hel del bortförklaringar från klasskompisar som antingen kommit för sent till lektionen eller varför läxan inte blivit gjord, ofta med glimten i ögat för att få oss andra att skratta. Jag kommer till exempel ihåg en klasskompis som blev sen till en lektion och skyllde det hela på att han “ramlat ner i ett dike” på väg till skolan och det är väl egentligen inget konstigt med det, vi var ju trots allt barn.

Men att en vuxen(?) man från Umeå vägrar acceptera fortkörningsböter då han körde 51 km/h på en 30-sträcka och skyller på sin tvillingbror från Kanada är kanske att ta i. Rent teoretiskt skulle det ju kunna hända, om han nu ens har en tvillingbror, men jag tvivlar. Även en kollega till honom pekas ut som syndabock, även detta kan ju vara möjligt om de nu är så lika till utseendet som han själv säger, men vart förvarar denna man egentligen nycklarna till sin bil om nu vem som helst tydligen kan komma och låna den?

Vad vore livet utan spänning? Om fem minuter är det dags för batteribyte i vår ups här på jobbet, det är osäkert hurvida den fortfarande kommer att leverera ström till racket med servrar när strömmen kopplas om. Det kan hända att det hela låter som ett riktigt i-landsproblem och det stämmer väl rätt bra egentligen för jorden kommer inte att gå under på grund av ett litet driftstopp, även om en del kan tro det.

Men för att vara helt ärlig är det egentligen bara en sak som gör mig riktigt nervös:

dhcp: root[~$] uptime
5:17PM up 1490 days, 2:36, 1 user, load averages: 0.06, 0.17, 0.16

Om jag fick möjligheten att välja på vilket sett jag tillslut skulle dö så skulle jag förmodligen välja en bilolycka, att bara inte vakna en morgon eller kanske fallskärmshopp med trasig fallskärm. Filosofin är: Om man ändå ska dö är det väl bättre att man gör något kul när man gör det?

Ett sett att dö på som jag aldrig skulle välja måste väl ändå vara att dö av giftiga gaser som bildats av rutten sill? Om det finns ett liv efter döden måste dessa människor känna sig ytterst besvikna och lurade, här har de jobbat i hela sitt liv med att fiska och vad händer? De blir förgiftade av sin egen, ruttna, fångst.

Livet är orättvist

Just nu har jag extrema ha-begär, om jag bara hade haft en sisådär tio papp att slänga ut på sånt jag egentligen inte behöver hade jag genast rättat mig i ledet och köpt mig en Canon EOS 350D. Det värsta av allt är att jag faktiskt har pengar just nu, det skulle vara fullt möjligt för mig att åka en kilometer till Cyberphoto och köpa en direkt utan att börsen skulle kännas speciellt tom den närmsta tiden men mitt samvete sätter stopp för affären. Det finns allt för många hål att stoppa pengar i för att jag, med gott samvete, skulle kunna köpa en kamera för så mycket pengar.

Hursomhelst börjar det verkligen bli dags att köpa en ny kamera, för snart blir jag tokig på vår nuvarande kamera och slänger den i väggen eftersom den är så otroligt långsam, men ska man då köpa en halvbra kamera och sedan gå omkring och jämföra den mot en 350D tills man en vacker dag trillar dit och köper en sån där dyr kamera ändå?

Mina impulsköpar-tendenser mår verkligen inte bra av att ha pengar på banken, det spelar ingen roll att jag vet att pengarna ska användas till viktigare saker, för det kliar i fingrarna så fort jag loggar in på internetbanken och ser att saldot står på mer än noll.

Aftonbladet avslöjar: Stövelkastning är en livsfarlig lek.

Den vackra och detaljrika illustrationen visar hur den harmlösa leken förvandlas till en lek med döden på nolltid (om man druckit en karta öl, eller två). Vad hade vi egentligen gjort utan Aftonbladets avslöjanden, hur hade vi överlevt i denna livsfarliga värld där farorna alltid lurar runt de mest oskyldiga små hörnen?

Nu ska jag genast skicka iväg ett mail till Aftonbladet och tipsa om hur farligt det kan vara att gå i trappor om man halsat en sjua vodka. Tillsammans kan vi kanske rädda världen.

Något slog mig och efter en snabb genomgång av den senaste tidens blogg-poster från mig så står det klart: Jag tror jag håller på att bli en jag-bloggare. Alltså, en sån där “Idag åkte jag till ICA och köpte ett paket smör, ikväll ska jag baka bullar”-bloggare som skriver “dagbok på nätet”.

Se bara på hur många gånger jag hittils använt ordet jag i denna post till exempel.

Eller är det så att jag alltid varit en jag-bloggare men skickligt(?) maskerat det i diverse nonsens-inlägg blandat med osammanhängande varddagsfilosofi? När går man från “vanlig” bloggare till jag-bloggare och vad är egentligen en “vanlig” bloggare?

I media betyder ju blogg “dagbok på nätet”, är det så att jag omedvetet har blivit påverkad av all hype runt bloggar och därför, omedvetet, rättar mig efter deras definition av blogg?

Eller är det helt enkelt så att jag just nu försöker maskera mina jag-bloggare-fasoner genom att skriva massa flamsigt nonsens?

Då har valpen hunnit bli nio veckor och har med andra ord bott hos oss i en vecka. Hittils har väl egentligen allt gått bra, få olyckor inomhus och relativt lydig om man tänker på att det är en nioveckors valp. Från början var det svårt att få det lilla monstret att lugna ner sig men allt eftersom har vi lärt oss små knep som gör vår varddag och framförallt hans sömn bättre, till och med bilåkningen in till stan imorse gick utan problem.

Morris är nämligen här, på mit valpsäkrade kontor, idag eftersom jag nu ska jobba två veckor innan den minst sagt efterlängtade semestern. Självklart tog jag med mig hans tygbur med tilhörande mysig filt för han att ligga på, men eftersom han är Morris så ligger han just nu och snarkar med huvudet i min ena sko.

Måhända att det är rätt jobbigt att ha hand om en valp, men jag vet att jag kommer att tänka tillbaka på detta ögonblick om några år och tänka att han var mycket sötare som valp, när han låg och snarkade i mina skor.

Efter en snabb genomgång av diverse nyhetssajter så kan jag konstatera att backsmällan efter midsommar är sig lik.

Sju personer dog i trafiken i går.
Tre anmälda våldtäkter (hittils).
Antalet anmälda våldsbrott har jag inte hittat, men det lär vara en del. Bland annat blev två personer knivskurna i Stockholm.

Vad är det med oss? Måste vi alltid svina så här på våra lätträknade högtider? Har vi verkligen så brottom ut till lantstället för att trycka i oss sill och snaps att vi utmanar midsommartrafiken som vi vet är så farlig? Måste man våldta och misshandla? Kan man inte lösa konflikter med ord istället för knytnävar?

Personligen tycker jag att svenska folket borde få ett straff, indragen midsommar i två år.

Som om jag hade kommit fram till den stora insikten och äntligen levererat sanningen till världen så drog regnmålnen plötsligt bort och släppte fram solstrålarna. Detta kan helt enkelt bara betyda att jag har rätt.

Kung Jante, om du läser det här: “Låt mig stanna här! Kom inte och hämta mig, jag har det rätt bra här, solen skiner, ölen är på kylning, sill-lunchen är bara runt hörnet, två katter och en hund ligger och myser med mig här i soffan (vars är den tredje?). Hade inte Sverige haft sina nackdelar hade jag inte kunnat uppskatta dess fördelar”.

Nu måste jag verkligen sluta blogga, tre poster inom 60 minuters tid är lite väl överdrivet. Men bara tre saker till: Kör för helvete försiktigt idag, du hinner. Lämna bilen om du ska dricka. Och slå inte din fru/barn/sambo/man/whatever bara för att personen/djuret i fråga gjorde något du inte gillade.