Livet på en pinne

Hur ser egentligen reglerna ut för patent-sökare? Lite nu och då får man höra om konstiga patent men det här tar helt enkelt priset. Creative har tagit patent på meny-systemet (2) på sina mp3-spelare. Jag skriver ’sina’ för att Creative var de första som använde detta meny-system men nu mer använder bland annat iPod:arna samma system.

Själva patentet handlar om hur man väljer vilken låt man vill lyssna på. Creative har med andra tagit patent på deras unika idé: 1. Välj artist - 2. Välj album - 3. Välj låt. Självklart kommer Creative att använda sig av sitt patent genom att kräva licens-pengar från bland annat Apple (som också ansökt om detta patent men fått nej).

Kommer det här att öppna för fler liknande patent? För om man lyckas få patent på ett meny-system på en mp3-spelare så borde man väl kunna ta patent på t.e.x alla olika IM-klienters chat-system. En textruta, en cancel-knapp och en send-knapp?

När kommer ett patent på ‘printf “hello world\n”;’?

Med hög förväntan svängde jag in på parkeringen. Alla blickar drogs åt mitt håll, det blir ofta så när man kör en rostig golf från 92 med hål i avgassystemet, men bara för en sekund för de fyrbenta varelserna människorna hade i sina koppel brydde sig inte nämnvärt utan de ville helst hälsa på alla andra fyrbenta små varelser som hade människor i koppel.

Vi går in, hundarna får stanna i bilarna, information och genomgång. Vilka är vi? Vi sitter två och två och skall presentera oss för varandra. “Hej. Jag heter Emil. Jag har en Staffordshire bull terrier och tre katter, jag bor i Lillåb..” - “Vad sa du att de hette?” - “Staffordshire bull terrier” - “..?” - “Staffordsh.. äh, de kallas helt enkelt för staff”. Jag är en av två män, resten är kvinnor. Vi är tio stycken och åldern på oss är uppdelad i två olika läger. De som är yngre än trettio och de som är över trettio. När vi har frågat ut varandra skall vi presentera vår partner. Prat. Kaffe. Bullar. En timme passerar, vi ska ut och träna på ’sitt’.

Det ösregnar och åskar ute, “det här klarar vi galant!” tänker jag. Morris har ju trots allt kunnat ’sitt’ ända sedan andra veckan han bott hos oss. För er som har träffat en staff så kanske det låter som om jag är lite blåögd, och det kan jag inte säga emot eftersom jag både är blåögd rent fysiskt och psykiskt. Det är tio hundar på en liten gräsmatta och lika många hundägare plus två instruktörer, vi går bort en bit för att få lite arbetsro.

“Sitt!”

Morris tittar på mig och ser ut som ett frågetecken.

“Sitt!”

Morris tittar mer intensivt på mig och viftar med svansen, “ska vi inte gå och hälsa på alla roliga människor och hundar snart?”

Det blev en rejäl flopp. På fem minuter lyckades vi en och en halv gång. En av instruktörerna tittar förstående på mig, hon föder upp amstaffar och förstår vårt problem.

“Det är en övergående fas” berättar hon att hon skulle ha sagt om det inte var en staff jag hade i kopplet. Det är då det slår mig, jag har världens roligaste hund, att han inte fixar sitt i maximal störning skiter jag egentligen fullständigt i, bara han fortsätter vara som han är.

Förmodligen var det meningen att det skulle vara en tankeställare för oss blåögda, det är skillnad på att kunna något i lugn och ro och att kunna det i maximal störning. Allt det där vet jag ju, men jag är för stolt över vår hund för att kunna tänka på sånt.

Som jag tidigare berättade så var det hundutställning en bit utanför Nordmaling i helgen. Personligen är jag inte så mycket för utställningar, jag kan gärna titta men har inget större intresse av att själv ställa ut, men eftersom min flickvän och Morris uppfödare ville att vi skulle ställa ut så gjorde vi det.

Efter en rätt stressad tur ner till Nordmaling (08:00 började jag lasta av inredningen till garaget från släpet för att sedan åka in till stan och lämna släpet hos mina föräldrar och tanka. 09:10 var vi framme i Nordmaling. Totalt ca 8 mil) så började vi lasta ur allt vi hade med oss. Vi är ju trots allt noviser inom detta med utställningar så bilen var fylld av saker man kunde tänkas kunna behöva, självklart använde vi inte ens hälften av allt vi släpat med oss.

Trots att det var en inofficiell valputställning var det väldigt många hundar och människor där, Morris trodde nog att han dött och hamnat i himlen. Bland annat var hans bror där, något mindre och med mer brindle-täckning men precis lika ivrig och glad som Morris.

Efter en lång väntan var det så vår tur, vår uppfödare tog Morris och ledde runt honom på ‘banan’ och försökte få honom att koncentrera sig, vilket inte är lätt när han hade sin bror bara några meter framför sig. Staffar är inte precis vanliga i Sverige så den enda som tävlade mot Morris i samma klass var just hans bror. Spänningen var hög, priser och rosetter delades ut, jag knäppte enorma mängder kort och så var de på väg ut från banan. Eftersom jag är lite efterbliven när det gäller utställningar och dessutom stod med kameran hela tiden förstod jag inte riktigt vad som hade hänt när de kom tillbaka men min flickvän förmedlade nyheten: Morris hade krossat sitt motstånd, hela en hund, och blivit BIR (Bäst I Ras).

Nästa steg var gruppfinal (terrier), mina förhoppningar var låga och helt ärligt brydde jag mig inte speciellt mycket - Morris hade ju redan vunnit den intressanta klassen, så jag tog min kamera för att ta upp de sista bilderna (under utställningen tog jag 200 bilder(!)). Som väntat vann vi inte, vi blev trea, men medan jag stod där och tog kort hörde jag två stycken kvinnor stå bakom mig och prata:

“Gu va ful dom där är! Ser du - det där är alltså en valp! En sån där.. Staff.. Staffor.. Staffordshire Bull Terrier”.

Inte för att jag bryr mig, och till viss del kan jag ju faktiskt hålla med dem. Men en del av mig var väldigt sugen på att vända sig om och säga “Det där är min hund”, bara för att se hur de skulle reagera.

Så dagen resulterade i tre rosetter, BIR, BIG 3 och en för klubben. Som jag tidigare skrev är jag inte speciellt brydd i utställningar, men min stolthet resten av helgen var minst sagt påtaglig.

Dagens fredagsfyra känns inte direkt för mig. Av två anledningar:

1. Jag lever i ett förhållande där den andra hälften är den som står för matlagningen. Ja, jag är en riktig mansgris som sitter med en folköl i handen och ropar “Är det inte klart snart, kvinna?!” från tv-soffan medan min kvinna lagar mat.

2. Visst tycker jag om mat, men för att vara helt ärlig så går makaroner lika bra som fläskfilé och potatisgratäng - så länge det är mat så är jag nöjd.

Tema: Mat

1. Följer du kostcirkeln?

Nej.

2. Lägger du stor tid på din matlagning?

När jag lagar mat tar det aldrig mer tid än vad det tar att koka makaroner.

3. Gillar du att pröva ny mat?

Ja, visst.

4. Vem/vad inspirerar dig när du lagar mat?

Vem behöver inspiration när man kokar nudlar?

Herr kung har smällt en BMW M3 CSL. Det är nästan så att jag börjar gråta, en CSL! Ett dyrbart exmemplar av vår tids absolut porrigaste sedan-räsrar har blivit deformerad av vår skattesponsrade kung.

Jag föreslår att polisen genast, på stört(!), ordnar ett besöksförbud för herr kung på landets alla bilhandlare som tillhandahar sportbilar med mycket kolfiber. “Motorkungen” kan gott bli “trampcykelkungen” istället.

Rädda våra sportbilar - avskaffa kungahuset, nu!

Något som har förvånat mig sen vi skaffat hund är det sociala spelet hundägare emellan. Under den korta tiden vi har haft hund har jag pratat med så många människor, om så olika saker att det minst sagt förvånar mig. Spelet börjar så fort hundarna får syn på varandra. Vi ‘ägare’ sneglar mot varandra, med en viss motvilja och en aning nervösthet närmar vi oss varandra. Hundarna är på helspänn, de tittar noga på varandra, nosar och går runt varandra. Snabbt visar det sig vem som är chef och vem som inte är det. Sen är det färdigt.

Vi ägare utbyter artighetsfraser. “Hur gammal är hunden?” - “Vad är det för ras?” - “Vad sa du att de hette?” - “Ursäkta, en gång till?”, vid det här laget har hundarna nästan hunnit tröttna på varandra men vi står kvar. Vem vågar bryta upp först? Ofta blir det jag, men inte förrän vi har hunnit prata om allt mellan himmel och jord. “Jaha, vars jobbar du då?” - “Fint väder vi har idag” - “Ja, det är förjävligt hur de höjer skatterna hela tiden”. På något sätt känns det “ofint” att bryta upp för snabbt, man måste ha en bra ursäkt “Ursäkta, jag måste gå och jobba” - “Ursäkta, jag måste ringa ett samtal”, men inte för snabbt. En liten stund till kan man väl stanna? Spelet tar inte slut förrän man lyckats lägga ett betryggande avstånd (minst tjugo meter) mellan sig själv och den andra hunden och ‘ägaren’ för när man ursäktar sig slutar det sällan med att man faktiskt lyckas ta sig iväg. Antingen får hundarna för sig att börja leka just då eller också fastnar man i någon diskussion. “Ursäkta, jag måste gå” är likamed “Om fem minuter kommer jag att gå”.

Det finns även ett nära besläktat socialt spel som utspelar sig mellan hund, hundägare och person utan hund. Några saker skiljer sig dock: “Men gu så söt hund!” - “Hur gammal är hunden?” - “Vad är det för ras?” - “Vad sa du att de hette?” - “Ursäkta, en gång till?” men framförallt skiljer sig en sak. Ingen känner behov att stanna kvar och prata, vi kan snabbt bryta upp så fort dessa saker är avklarade. Sen är denna subkultur ytterst liten jämfört den tidigare nämnda. Det är sällan någon okänd person vågar närma sig en annan okänd person.

Visst hade det varit lättare om vi bara kunde nosa lite på varandra, leka lite, bestämma vem som bestämmer och sedan bryta upp utan ursäkter?

Min köpa-ny-digitalkamera-ångest som utspelade sig här på min blogg i våras slutade ju med att jag tillslut blundade för prislappen och köpte mig en sån där lika-dyr-som-en-bil-kamera. Enda sedan dess har jag levt i förnekelse, jag har helt enkelt inte betalt så mycket pengar för en kamera, och det har faktiskt fungerat. Annars skulle jag nog inte sitta och jämföra olika objektiv nu.

Det är nämligen så att jag har lyckats repa kitobjektivet, visserligen var jag inställd på att ändå byta ut det tids nog men jag trodde nog att jag skulle ha det lite längre än bara någon månad. Frågan är nu, vad ska jag köpa? Min köpa-ny-digitalkamera-ångest har gått över till köpa-nytt-objektiv-ångest. Som tur är så fyller jag år om inte så länge, kanske lyckas jag skrapa ihop så mycket födelsedagspengar att jag kan köpa ett Canon EF 50/1.8 II DC men jag har en känsla av att jag måste köpa ett zoom-objektiv också. Ett Sigma 70-300mm f/4-5.6 DG APO Zoom Macro Super II, kanske?

Eller ska jag göra något så galet som att laga allt som är trasigt på andrabilen istället? Äh!

Det är ytterst tröttsamt att läsa sånt här. Jag förvånas över den totala respektlösheten som visas mot våra svenska bönder och den humoristiska/mystiska tonen i artiklarna som skrivs om spektaklet.

Hur kan man sova på nätterna när man förstör hårt arbetande bönders skördar som ett skämt? Ingen tror att det är utomjordingar som gör dessa cirklar, för gör man det bör man nog ägna sig lite mer åt kritiskt tänkande, och det tror jag inte heller är poängen. Det handlar om två saker: att det ska vara “kul” och att hamna i tidningen.

Personligen ser jag ingen skillnad på att göra cirklar på en åker och att rita cirklar på ett hus med sprayburk. Det är skadegörelse. Skämmes ta mig fan!

Löven börjar gulna och falla till marken, lokaltidningarnas redaktioner laddar upp för att fylla tidningarna med jakt-artiklar, det börjar bli kallt om nätterna - hösten närmar sig.

Egentligen är jag ingen stor höst-fantast men visst är det skönt när temperaturen börjar sjunka till sundare nivåer och vi äntligen får det lite mörkt om kvällarna? Hösten är mysig ända fram till Oktober/November, veckorna före snön, då höstregnen och det speciella mörkret som sluter om oss när det nästan är vinter men snön inte hunnit falla och reflektera de få ljusstrålarna som faktiskt finns.

Detta är även en tid då Blocket sakta men säkert börjar fyllas av allt mer av skoter-annonser. Skotertidningarnas websidor börjar vakna till liv, en sak är säker: Snart är det dags. Snart får man rycka i snöret och lyssna till tvåtaktsvrålet. De vita vidderna väntar bara på mig och min skoter. Snart är säsongen med stort s här. För er oinvigda kanske skoteråkning låter otroligt onödigt, dyrt och (miljö)farligt - och visst har ni rätt, skoteråkning är allt det där, och mer. Känslan att skära igenom ett lätt pudertäcke och känna snön yra runt en är helt enkelt obeskrivbar.

På grund av husbygget och min trasiga handled är jag skoterlös nu, men minnet av gågna tider hjälper mig igenom denna temporära livssvacka. Minnen som: Minus tjugofem, strålande sol, nysnö, ensam, en och en halv mil ospårad skoterled. Och: Första gången jag provkörde min förra skoter, varvar upp till 4500RPM, variatorn klämmer åt och vad som följer kan lättast beskrivas som att bli våldtagen av en ytterst argsint tjur. Jag kommer ihåg min första tanke: “Helvete vad det går!”.

Det sägs att vi män/killar aldrig växer upp utan våra leksaker bara blir större och dyrare. Någon som säger emot?

Här kommer dagens I-landsproblem:

erika: root[~$] host -t NS pr0n.se
;; connection timed out; no servers could be reached

Med andra ord resolvar inte http://emils.pr0n.se för tillfället, och eftersom jag inte lyckats få tag på han jag fick hosten av så har jag tillsvidare(?) flyttat min fotoblogg till http://fotoblogg.hostname.nu