Livet på en pinne

Kalla mig tjatig, kalla mig bandbreddsslösare - kalla mig vafan du vill - men här är ytterligare en hundpost.

Igårkväll var det avslutning på valpkursen och även om jag kan ha varit lite negativt inställd mot denna valpkurs ibland så måste jag ju erkänna att vi lärt oss mycket. Det var till exempel en otroligt stor skillnad på första gången vi tränade slalom (gå slalom mellan andra valpkursdeltagare och deras hundar) och sista gången igår. Första gången lydde Morris inte en sekund och skulle bara fram till de andra hundarna men den här gången kunde jag utan några större missöden leda honom enbart med rösten mellan de andra hundarna.

Självklart märks det även annars, till exempel när man är ute bland folk och möter andra hundar. Nu sliter han inte längre min axel ur led varje gång vi möter några andra hundar. Idag kunde han till och med motstå en annan staff (vilket är minst sagt anmärkningsvärt), det må hända att kvinnan som rastade den andra staffen tyckte jag var lite otrevlig eftersom det verkar finnas en tyst överenskommelse staffeägare emellan: Hälsa/berätta vilken uppfödare stffen kommer ifrån - alltid! Men jag hade bråttom.

För att vara helt uppriktig så tror jag nog att jag har lärt mig mer på denna kurs än vad Morris har gjort och jag antar att det är själva poängen med dessa kurser också. Ett valp-relaterat problem kan lösas på så många olika sätt som en ‘vanlig person’ aldrig skulle kunna komma på själv och för oss som aldrig haft hund förut är valpkurs mer ett måste än en ‘kul grej’.

Tema: CD-skivor

1. Hur många CD-skivor köper du årligen?

Om jag inte misstar mig helt så har jag inte köpt en enda skiva det senaste året.

2. Tycker du dig ha rätt att göra, för ditt eget bruk, så många kopior du vill av de CD-skivor du köpt?

Ja. Självklart. Om jag köpt en cd-skiva så tycker jag att jag har all rätt att göra precis vad jag vill med den.

3. Har du en bärbar mp3-spelare?

Nej (om man inte räknar med mobilen).

4. Vad tycker du om kopieringsskyddade CD-skivor?

Fjantigt, onödigt och slöseri med pengar.

Möjligen så fnös jag en aning åt allt onödigt som finns på min mobiltelefon när jag bytte i våras. “Äh. Vad ska jag med en 1.3 megapixel-kamera i mobilen till när jag har min vanliga kamera” och liknande.

Nu såhär i efterhand så måste jag erkänna att jag hade helt fel. Min mobil är oumbärlig, jag skulle rent ut sagt inte överleva utan den och dess funktioner. Om jag inte hade min telefon, hur skulle jag då kunna ta kort på hundmatssäcken så jag kommer ihåg vad jag ska köpa? Hur skulle jag kunna se i mörkret utan den eminenta inbyggda belysningen på skärmen och lampan som är avsedd att användas tillsammans med den inbyggda kameran?

Jag skulle fumla i mörkret och köpa fel saker. Så enkelt är det. Kanske så skulle jag till och med ramla och bryta benet när jag är ute med hunden på kvällen, vem vet? Nu hoppas jag bara att det snart blir “inne” att ha GPS i mobilen. En lite starkare lampa (läs: strålkastare) hade också varit att föredra.

En av sakerna jag gillar med att ha hund är att man tar sig i kragen och beger sig ut i ur och skur för en ensam stund i naturen. Hemma är ju detta inget problem - stöter jag på någon när jag är ute med hunden i skogarna runt hemmet blir jag minst sagt förvånad - men eftersom jag har med hunden på jobbet så blir det ibland en tur i skogarna i “sta’n” och här är det verkligen en helt annan sak. Speciellt runt lunch, det spelar ingen roll vart jag tar med mig hunden och går ut - vart jag än vänder mig stöter jag på hundägare, joggare och annat löst folk.

Vissa dagar är jag bara så asocial och det är dessa dagar jag verkligen värdesätter ensamhet (nähä?!) men vart tar man vägen om man är i Umeå och vill vara ensam en stund? Det är svårt att tänka tillbaka på den tiden då jag faktiskt bodde här, hur jag orkade med att hela tiden ha folk runt omkring mig. Och för att gå ett steg längre: Hur orkar ni storstadsbor? Om jag är nere i Stockholm några dagar är jag alldelens mör dagarna efter hemkomsten och svär att aldrig mer bege mig söder om Härnösand.

För att inte tala om ni valpägare i stan, hur gör ni egentligen? När Morris var liten var jag ute med honom stup i ett men jag hade lyxen att bo i eget hus och att snabbt kunna ta mig ut. Men ni stackars själar som bor på sjuttonde våningen i ett hyreshus, utan hiss, mitt i centrum - jag lider med er.

Lite nu och då ser jag spåren efter bloggvärldens motsvarighet till slagsmål - kommentarer och poster som beskriver en händelse som nyligen utspelat sig. Jag missar alltid när det händer utan jag läser om det i efterhand med hakan hängandes nere på bröstet. Det handlar för det mesta om olika personangrepp mot en liten grupp bloggare: de “största” och man kan ju undra vad det är som driver dessa personer att skriva elaka saker om dessa bloggare.

Jag tänker inte nämna någon specifik händelse eftersom själva påhoppet är ganska ointressant och ofta går ut på i stort sett samma sak: smutskastning, men de flesta av dessa påhopp har förutom gruppen de utsätter en sak genmensamt och det är att de alla får mig att fråga varför?. Hur kan man bli så upprörd över något en bloggare skriver/tycker att man går till personangrepp? En bloggare är ju trots allt en privatperson som uttrycker en personlig åsikt som dessutom sällan är speciellt radikal. För, vad skriver vi bloggare om egentligen? Inget speciellt, egentligen och är det något “speciellt” så är det ofta något i stil med “jag-tycker-att-fattigdom-är-dåligt”.

Har svårt att tro att det skulle ha något att göra med deras bloggar/åsikter i sig utan det är något annat. Avundsjuka? Kanske det, men då undrar jag återigen: Varför? För vad tjänar man på sin blogg? Pengar - Nej. Makt - Nej. Kändisskap - Nej.

Mindervärdeskomplex satsar jag mina pengar på. “<bloggare> får fler hits/dag än mig! Buhu!”. Visst låter det fånigt, men om det inte är det - vad är det då?

Hittils har jag klarat mig helt utan påhopp (vad jag vet i alla fall). Är jag inte tillräckligt betydelsefull i bloggsfären eller är det ingen som har något att komma med? För säkerhetsskull tänkte jag hjälpa er lite på traven med några dubbelmoral-aspekter av mitt liv:

* Jag anser att kristendommen är fånig. Men jag jobbar på ett företag som ägs av Svenska Kyrkan.
* Jag anser att den ökande kommersialiseringen av vår värld är av ondo. Men jag jobbar på ett företag som säljer reklam.
* Jag anser att det var bättre förr, inget har blivit bättre av datorer. Men jag jobbar som it-ansvarig.
* Jag anser att våra politiker gör ett fruktansvärt dåligt jobb. Men jag har aldrig röstat.
* Jag anser att kvällstidningarna ljuger och överdriver i stor skala. Men jag läser ofta deras nättidningar.

Hade jag hållit på en stund till hade jag säkert kunna komma på fler saker, men ovanstående borde väl räcka?

Eftersom jag varit så duktig och bytt tema på fotobloggen och dessutom var våldsamt less på det gamla utseendet här så tänkte jag att det var dags att göra något åt min vanliga blogg också.

Så, som ni ser så har jag bytt tema, rensat lite bland blogg-länkarna och med hjälp av aggrss har jag lagt till syndikering med min fotoblogg så man kan hela tiden se de tre sista bilderna på min fotoblogg som thumbnails nere till höger.

Update: Flyttat upp fotobloggsbilderna och bytt ut bilden där uppe mot några andra (med hjälp av rand()).

Är botten nådd nu?

Kan inte annat än hålla med, “Varför satsa pengar på designår när sju procent är arbetslösa?”, för vem vill egentligen ge sina skattepengar till ‘Designåret’, förutom en ytterst liten grupp som tycker att design är bra skit?

Jämfört med många andra har jag inga som helst problem med att betala inkomstskatt, för visst är det väl en vacker tanke? Att vi alla hjälper till och styr en del av våra surt intjänade pengar till ’samhället’. Men, och detta är verkligen ett stort Men, pengarna måste gå till något vettigt! Med vettigt menar jag saker som till exempel skolorna och bidrag till de som har det väldigt svårt men Designåret? Det känns ungefär lika lockande att mina skattepengar går till Designåret som om de gick till rödvinsdrickande flummiga konstnärer och gubben som smällde en M3 CSL.

Att man som politiker kan stå och ursäkta sig med att “det finns inga pengar” när det talas om saker som faktiskt är viktiga känns som ett enormt svek när man vet att våra skattepengar går till helt meningslösa saker som inte ens finns på samma karta av viktighet som skolor, bidrag, etc.

Sen kan de komma dragandes med “Det stimulerar marknaden” - “Pengar genererar pengar” hur mycket de vill för allvarligt: en bransch som behöver stöd från staten är en bransch som inte är efterfrågad i tillräckligt stor utsträckning för att ge vinst åt alla aktörer.

I dagens Sverige behövs det ett jag-betalar-skatt-fack som kan utlösa en nationell betala-skatt-strejk tills vi får redovisat att våra pengar går till något vettigt istället för att gå till den tunnhårige monarken och hans följde av säpo-personer, till exempel.

Imorgon händer det: Morris lämnar fyramånaders-livet och inträder det mer glamourösa femmånaders-livet. Den lilla svarta minigrisen vi hämtade i våras har nu vid fem månaders ålder börjat växa upp, främst fysiskt. En bra bit över tio kilo och nästan fullväxt på höjden - nu saknas snart bara bredden. Käken har redan börjat bli ganska staffe-bred och hålen i halsbandet har ändrats flera gånger. Trots att han fortfarande ser mer tjock än biffig ut har han börjat bli riktigt stark, drar han i kopplet är det bäst att man inte står och halvsover - för då följer man helt ekelt med.

“Tycker du inte han ser lite.. tjock ut?” frågar min mamma stup i ett och ja, visst ser han lite tjock ut. Men han är valp och valpar ska vara lite tjocka tycker jag. När han blir lite äldre ska vi nog se till att han bränner bort det men nu ska han vara tjock och glad. Visserligen trodde ju min mamma även att han led av ADHD när han var valp (den diagnosen har hon nu släppt) så hennes nervositet över hans vikt känns inte så farlig.

Som ni förstår, när ni läst att min mamma har släppt ADHD-diagnosen, så har Morris blivit en mycket lugnare hund nu. Visserligen är han en staff och får sina staffespel lite nu och då men de är färre och inte alls lika okontrollerade. Nu vågar till och med katterna komma fram till honom och de låter till och med honom komma fram till dem ibland. Hans små anfall känns dock som semester - har man haft en staffevalp är man nog ganska härdad tror jag. Från att måsta hålla stenkoll på honom dygnet runt så kan vi nu slappna av i mycket större utsträckning även när han är vaken, nu kan man till och med lämna honom ensam en stund utan att han river huset.

Den senaste månaden har han dessutom varit nästan helt rumsren, bara några enstaka olyckor har skett och hans valptänder han nu börjat bytas ut mot mindre sylvassa diton. Vilket är bra eftersom han börjat hälsa som de flesta staffar verkar hälsa, handen i munnen. Alltså, inte bita utan liksom.. skaka hand med munnen.

Av de saker som jag mest förvånas över är hans förmåga att, hur busig han än är, sitta lugnt och snällt bredvid mig medan jag tar kort. I vanliga fall, om man till exempel står och pratar med någon drar han som en tok när han blir less men just när jag står och tar kort blir han som förstenad och sitter bara där och väntar snällt.

Allt är dock inte perfekt. Ta hans nervositet inför starka färger till exempel, ser han någon med en knallgul tröja blir han rädd och börjar genast skälla (vilket han ytterst sällan gör annars) som en tok. Bilåkningen är inte riktigt någon favoritsysselsättning heller, han gnäller inte längre men han har verkligen ingen lust att bli inburen i bilen.

Valpkursen är snart slut, igår var vi på den näst sista lektionen och tränade spår och gå-vänstervarv-i-ringen, och den lektionen sammanfattade min känsla av att framtiden känns oviss. Fortsätta i allmänlydnad? Träna mer spår (vilket Morris tyckte var skitkul). Ställa ut eller inte?

Det känns inte riktigt som om Morris skulle bli någon jakt-champion när det gäller spår men han tyckte det var kul så det blir nog att vi tränar mer på det. Men utställning? Har egentligen ingen lust alls att älga vänstervarv med Morris medan dommarna ser på honom med kritiska ögon men samma sak gäller där: Morris verkar tycka att det är kul och dessutom så säger de som vet att han är snygg och att det säkert skulle gå bra för honom om vi “ställde” (hundtokiska) honom.

Redan innan vi bestämde oss att skaffa en staff visste vi ju att vi skulle stöta på en del blickar - det finns många som är rädda för hundar och ännu fler som är rädd för hundar som ser lite ‘kampiga’ ut - men hittils har det varit mer “Men guuuuuu va gullig han är!” än ilskna blickar. Det har egentligen bara hänt en gång, vi var på hundens dag och jag stod och pratade med Cissi medan Morris nosade på marken bakom mig. Helt plötsligt hör vi någon som skriker: “HÅLL IN HUNDEN!” - “Va?” - “HÅLL IN HUNDEN!”. Det är en kvinna med en schäfer som ska gå bakom oss som skriker det. Några frågor kommer genast upp i mitt huvud: Vad fan tror hon, jag har han ju i koppel och kommer knappast att släppa honom för att ta en munsbit av henne? - Varför måste hon gå precis bakom mig om hon nu är så nervös över att gå nära mig? - Måste man skrika? - Ser hon inte att han attack-viftar på svansen och är glad? - Ser hon inte att det är en valp, trots att hon har en brukshunds-jacka på sig? - Är det det här som är stafferasism?

Efter mycket vånda gav jag så slutligen upp. Skitsamma - det är bara pengar. Skygglappar: På.