Murphy och jag..
Att Muprhy följer mig vart jag än går är jag fullt medveten om. Jag har till och med lärt mig att acceptera detta faktum, men idag vart det nästan lite för mycket.
Eftersom jag har haft så mycket att göra på sistone har jag inte hunnit göra något åt hålet i avgassystemet på vår andrabil, en rostig och ful golf, men eftersom den bilen för körförbud imorgon om jag inte besiktigar den så bestämde jag mig för att lämna in den på en verkstad där en kompis jobbar. Tre tusen kronor senare hämtar jag hem bilen. Allt är frid och fröjd, så länge jag ser snäll ut så kanske besiktningsgubben inte gnäller över bromsarna som tar ytterst dåligt och dessutom låter som om jorden är på väg att gå under. Jag har lyckats förut, så jag var inte speciellt nervös över det. Inte heller över handbromsen som kan kärva lite.
Med positiva tankar packar jag in hunden i bilen och kör iväg för att hämta ut pengar. Det är här Murphy kommer in. När jag kör in på macken där jag tänkt ta ut pengar dör helt enkelt bilen. Min första tanke är soppatorsk, jag går in och lånar en dunk och stoppar i några liter bensin och försöker igen. Inget liv.
Efter att ha ringt runt till i stort sett alla jag känner med bil får jag tillslut tag i samma person som lagade avgassystemet. Han är där på tio minuter, jag går in på samma mack igen på jakt efter startkablar (batteriet är dåligt). Vi försöker. Inget liv.
Vi står där, kliar oss på hakan och tittar ner i motorrummet. Vad är fel? Ingen vet, inte ens de som kommer förbi och ger goda råd. Nu börjar mina planer om att besiktiga bilen bli allt mer avlägsna.
När jag för tredje och sista gången går in på macken så köper jag bogserlina. Självklart är öglan man ska fästa linan i spårlöst försvunnen men just innan jag får ett sammanbrott och börjar hoppa på bilen så ger sig plötsligt herr Murphy av. Öglan återfinns. En liten ljuspunkt.
Livet är hårt.