Livet på en pinne

Klockan var ungefär ett, lunchen var avklarad och den sedvanliga gå-ut-med-hunden-efter-lunchen-turen likaså. Platsen var NUS, Norrlands universitetssjukhus - de inblandade var jag, min flickvän och så den nya, ännu inte födda, familjemedlemmen.

Jag var fruktansvärt nervös, de senaste dagarna har jag spenderat min lediga tid med att spela upp skräckscenarior för mig själv men när vi väl fick se den svartvita bilden på vårt barn som sprattlade till där inne i magen släppte nervositeten. Det är ju en livs levande liten.. människa där inne!

Så fantastiskt!

Fram tills nu har det hela känts väldigt overkligt, men nu börjar det sakta men säkert gå upp för mig att jag faktiskt ska bli pappa istället för son - vuxen istället för halvvuxen.

Herr Bert ‘taggade’ mig och jag måste erkänna att jag är lite nervös över att lista mina ovanor eftersom jag har nästintill sjukligt många ovanor.

1. Detta är väl egentligen mer av en tvångstanke: Jag kan inte släcka lampor, låsa dörrar, stänga kylskåp, (o.s.v, o.s.v i all oändlighet) utan att dubbelkolla att jag, t.e.x lyckats släcka lampan, sisådär tio gånger. Det går till såhär: Jag släcker lampan på knappen. Tittar på lampan, noterar att den inte längre lyser. Med all min viljestyrka försöker jag nöja mig där men det slutar oftast med att jag blir kvar där med fingret på knappen och liksom trycker in knappen så hårt jag kan. Ibland “fastnar” jag och kan liksom inte ta mig därifrån på fem minuter. Varför? Det vet jag inte. Men en sak vet jag: det är jävligt jobbigt när man ska gå och lägga sig och därför ska släcka massor av lampor, ställa alarm och låsa dörrar.

2. När min telefon ringer så tittar jag alltid på displayen för att se vem som ringer innan jag svarar, inte av någon speciell anledning utan jag gör det bara. Problemet är bara att när jag väl svarar så kommer jag inte ihåg vems namn som stod på displayen. Jag tittar utan att titta.

3. Var lite osäker om jag skulle skriva det här eftersom jag just nu är i en period då jag inte _måste_ göra det men skitsamma: När jag varit på toa måste jag snyta mig, oavsett om jag är snuvig eller ej.

4. Det här kanske låter lite fånigt, men för mig som jobbar mycket med MySQL så är detta en väldigt irriterande ovana: Jag skriver alltid ‘UPDATE TABLE <table>’ trots att jag vet att det inte går eftersom syntaxen är ‘UPDATE <table>’. Hittils har det hänt två gånger idag.

5. Jag pratar med mig själv och med djuren. Mycket. Väldigt mycket. Även medan jag pratar med andra människor så pratar jag med mig själv.

Sinnesjuk? Ja, kanske det.

Tema: Tidningar

1. Brukar du regelbundet läsa någon tidning?

Bland dagstidningarna så läser jag VK och VF någorlunda regelbundet. Annars läser jag Kamera&Bild, Bilsport, Land och några datortidningar.

2. Vilka sorts tidningar skulle du inte kunna läsa och varför?

?

3. Jobbar eller har du jobbat på en tidingsredaktion? Skulle du vilja?

Jag har gjort det och jag jobbar dagligen, indirekt, med ett gäng tidningsredaktioner.

4. Tänker du mycket på en tidnings layout och utseende?

Nej. Så länge formatet är <= tabloid så är jag nöjd.

Det är inte bara negativt att vara glömsk. Kom just på att jag glömt att ordna skattejämkning för huslånet, det kommer att bli trevligt att deklarera i år.

Jag försökte komma på fler fördelar med att… fan. Vad var det jag skulle göra nu igen?

En av de roligaste, och även jobbigaste, sakerna med att ha en staffe måste ändå vara omgivningens reaktioner. Alltifrån rädsla till “Men guuuu va söt!” blandas ungefär 50/50 bland de jag möter. Somliga tror att det är en pitbull medan andra tror att det är en labrador(!) och den allmänna uppfattningen är då att alla pitbulls är barnätare och labradorer är det motsatta.

Ibland blir det extra tydligt, som idag när jag var ute och gick med Morris i ett bostadsområde, vi stöter på ett gäng mammor med tillhörande barn i knallgula reflexvästar. Morris blir nervös, som han alltid blir när han ser starka färger (färgblind? skulle inte tro det) och ställer svansen rakt upp och försöker se tuff ut. Blicken dessa mammor ger mig är helt klart obetalbar. I deras ansikten kan man läsa: “VIlket pack! Gå omkring här med en ilsken pitbull bland våra barn!” och visst står de säkert kvar där fortfarande och diskuterar hur hemskt det hela var. Hur ska man gå vidare? Ska man skriva en insändare till vk om incidenten med kamphunden som nästan åt upp deras barn och kamphundens knarklangande husse?

Visst kan jag förstå att man är rädd om sina barn, men jag hoppas att dessa mammor håller sina fördommar för sig själva istället för att lära ut dem till sina barn.

Och detta är verkligen inte det enda exemplet, jag har stött på människor som inte bara byter sida av vägen de går på utan även de som vänder(!) när de möter mig och hunden. Jag längtar tills Morris blir fullvuxen. Förhoppningsvis vågar sig inte dessa människor sig fram då..

Sådana som jag ska absolut inte hålla till i garaget och laga något. För nu, som så många gånger förut, sitter jag här efter två och en halv timme timmes garagande med blodiga händer och en stark känsla av misslyckande.

Jag skulle byta kedjehusolja på skotern. Snabbt jobb, jag var klar på fem minuter men sen tänkte jag det där förbjudna: “Jag ska bara..” och nu sitter jag som sagt här med sår på händerna och tänker på den stackars skotern som står i garaget och väntar på att jag ska sätta ihop den igen. Men som vanligt när jag har varit igång så kan jag inte sätta ihop den, för nu saknar jag såklart delar - delar som jag själv har haft sönder.

Om jag skaffade mig en klocka så skulle jag säkert inte göra sånt här, då skulle jag se att “aha! Nu har jag varit här i en timme, nu slutar jag” och dessa problem skulle inte uppstå. För det är nämligen så att tankspridd som jag är så stänger jag av allt utomstående när jag håller på med något. Speciellt när det gäller garagande och gå-ut-med-hunden-promenader. Det skulle förmodligen vara bra för hunden också, med tanke på att valpar inte ska gå så långt. Valpar ska inte följa med husse när han plötsligt vaknar upp ur sina tankar och inser att han gått en mil åt fel håll.

Tema: Städer

1. Vilken är den närmaste staden du bor?

Vet ej om Robertsfors räknas som en stad, om inte så är Umeå den närmsta.

2. Har du någon dröm om en stad där du skulle vilja bo.

Nej.

3. Vilken är den finaste staden i Sverige?

Oj. Det vet jag inte. Lokalpatrioten i mig vill väl säga Umeå men jag vet inte riktigt om jag tycker att Umeå är så väldans vackert.

4. Bor du inne i stan eller utanför?

Utanför.

Jag kan inte sluta häpnas över den extrema egoismen som genomsyrar detta land så fort någon föreslår det självklara, att polisen ska ha tillgång till PKU-registret. Motivationen till varför de inte ska ha det är ‘personlig integritet’ - va?! Vad spelar det för roll om polisen har ditt DNA om de samtidigt kan fånga grova brottslingar snabbt och enkelt?

Om vi rent hypotetiskt säger att Haga-mannen finns i PKU-registret och att polisen hade haft tillgång till det så skulle kvinnan som blev våldtagen och svårt misshandlad i Umeå i början på December förmodligen kunnat gå hem den kvällen utan att bli utsatt för våldtäkt och mordförsök.

Men visst. Du är ju speciell. Din “integritet” är ju mycket viktigare än möjligheten att stoppa grov brottslighet.

Idag har vi “skrivit in” oss på mödravårdscentralen (heter det så?). Aningen nervös (jag, i alla fall) styrde vi bilen mot Robertsfors i det minst sagt otrevliga vädret för vår första träff med barnmorskan.

För att vara helt ärlig hade jag inte en blekaste om vad vi egentligen skulle göra där, förutom att ta blodprov och liknande, och om jag hade gissat så hade jag haft fel. För om man räknar bort proven så gjorde vi i stort sett ingenting.

Barnmorskan frågade min sambo hurvida hon hade gulsot (och andra åkommor) och min sambo nekade till allt - med all rätt bör jag kanske tillägga - och sen var det väl min tur? Nog vill väl barnmorskan veta om jag har en hel drös med dödliga, genetiska, sjukdommar i släkten? Nej, tydligen inte. Jag är inte intressant. Lite allmänt prat, några broschyrer och ett löfte om återsende senare var vi på väg hem igen.

Nåväl, nu är det gjort och jag passade även på att berätta för dem på jobbet att jag ska få barn (Ärende - barnmorskan. Finns ej på mobilen. $avkomma = new thelin();).

Det har varit rätt dött här på sistone. Är det inte blogginspirationsbrist p.g.a ledighet så är det blogginspirationsbrist p.g.a jobb, alltid är det något. Eller är det kanske så att det helt enkelt inte finns någon speciell anledning till min blogginspirationsbrist utan att den bara finns där - liksom?

Jag vet inte. Det märker vi nog.

Hursomhelst har jag haft en väldigt produktiv vecka här på jobbet. Jag har skrivit tillräckligt mycket php-kod för att kunna skriva ut och sälja det i bokform. Det hela började med ett besök från herr Hizonic, jag säger inte att det är hans fel - men av någon anledning tappade stora delar av Umeå strömmen samtidigt som tidigare nämnd person satt och drack kaffe med mig, och för säkerhetsskull tänkte jag plocka ner vår ftp-server på jobbet efter att en halvtimme utan ström hade gått. Det hela gick inte riktigt som planerat och det slutade med att min julsemester spenderades framför min laptop och i Fredags vart det hela tillslut klart. Fem minuter innan deadline, bör kanske tilläggas.

Men allt är inte misär och död. Under tiden har jag även börjat småskriva på en ny fotoblogg och hittils ser det rätt ljust ut. Även om jag är långt ifrån klar och inte har lagt till alla funktioner än så talar dessa tid-för-genererings-siffor sitt tydliga språk:

Pixelpost: Time: 0.081139 seconds.
Min egen: Time: 0.002986 seconds.

Frågan är bara, kommer inspirationen att räcka hela vägen fram? Vem vet.